Sjuksköterskorna och bitterheten. (Strejker del 2)

Om man lyssnar runt på diskussionerna i sociala medier och insändarsidorna hörs bitterheten ganska tydligt bland landets sjuksköterskor över hur vården har blivit. Aldrig har så många lämnat den offentliga sjukvården för att pröva lyckan på privata företag eller bemanningsföretag, heller aldrig har så många lämnat yrket helt för att göra något annat. Man vill helt enkelt inte jobba kvar i nåt som mer och mer börjar likna en köttkvarn.
Ideologin hos landets vårdarbetsgivare tycks vara att tillsätta mer och mer chefer, att utveckla styrdokument och omorganisera för att få verksamheten att gå smidigare. Det man inte verkar kunna tänka sej är att satsa på "boots on the ground", att satsa på händer på golvet till förmån för administrativ personal.

Arbetsgivarnas smala lycka är att sjuksköterskekollektivet är verkligt splittrat, man har helt olika syn på hur förändringar ska genomdrivas, och långsiktiga åtgärder för att få det bättre på sina arbetsplatser. Vårdförbundet (VF) sitter här med svarte petter i en raffinerad form av dubbelbestraffning; man gör för lite, man är för mjäkig i sina krav. Och när man väl gör något så gör man inte rätt heller.
Kruxet är nog att fackföreningar är i grund och botten en socialistisk konstruktion, och det vet alla sjuksköterskor innerst inne, även de genuint borgerliga. Så trots att VF faktiskt försöker att driva medlemskollektivets villkor till förbättringar, så får de ta emot enormt med missnöje bland sjuksköterskor. I särskilda fall leder tom till att förbundet splittras, då vissa specialistgrupper vill stå på egna ben och sköta sej själva.

Så enigheten finns inte där, och det försvagar naturligtvis de sjuksköterskor/barnmorskor etc som trots allt skulle kunna elda på med sin vrede och bítterhet och trots allt kunna pressa vårdarbetsgivarna. Det man har gemensamt är att man mer eller mindre avskyr sin arbetsgivarorganisation för vad de gör med ens jobb, och hatar de villkor man arbetar under. Men inte ens det verkar hjälpa särskilt mycket. Kanske är det så att sjuksköterskekollektivet naglar fast sej själva i dåliga arbetsvillkor?


(* Själv har jag aldrig varit medlem i VF, så det här är ett tyckande från en som står på utsidan och ser på)

Strejker och vården del 1.

I de sociala media-grupper jag frekventerar regelbundet för sjuksköterskor diskuteras då och då strejker för oss som jobbar i vården. Åsikterna varierar, men många pendlar mellan att Vårdförbundet (VF ) är ett fack som inte kan strejka, antingen för att man inte får, eller att man inte kan, alltså att man inte vet hur. Andra tycker att vi som sjuksköterskor borde ha gått gått ut i strejk igår.

Vissa drömmer om sympatistrejker, osjälviskt utförda av de fack som får och kan strejka. Dock verkar man inte ha tänkt på att detta verkar åt båda hållen, att sjuksköterskor då behöver strejka för andra yrkesgrupper.

I en av få böcker som tar upp sjuksköterskors strejker hävdas att just VF tvärtemot mångas uppfattning faktiskt gått ut ganska hårt i sina varsel, så hårt att medlingsinstutet gått in och skjutit upp stridsåtgärder eller mildrat dem. Vidare att förbundet har rest krav som mer luttrade fack av prestigeskäl aldrig skulle våga sej på. Sjuksköterskorna har varit djärva i sina krav.
Så vitt jag vet har sjuksköterskor strejkat 1977, 1986, 1995 och 2008, 1980 var man en del av TCOs storkonflikt mot SAF.
Så det finns tradition även band sjuksköterskor att använda arbetsmarknadens medel för att kämpa om lönerna.

Min nya idol...

Pamela Andersson intervjuas av Rolling Stones om politik etc.

Sällan är det så tillfredsställande att se ens fördomar krossas, som detta. Jag har fått höra förut att Pamela har en universitetsutbildning, men man har liksom bara tänkt "Baywatch" och "Barb Wire".
När hon i praktiken är smartare än de allra flesta som uttalar sej offentligt. Jag kommer att ha stort nöje med henne i framtiden.

Julkränkthet

 Julkränkthet

Alla kan ha en liten paus. Livet ska ju hinnas med, och så vidare. 

Eftersom tiderna nu blivit allt bistrare sen det började bloggas, måste saker luftas återigen.

Det som började som en lustifikation, föräldrars kränkthet över borttagna pepparkaksgubbar ur barns luciatåg (för att inte tala om killar som Lucia), eller Disneys omklippningar av sina egna filmer har de senare åren tagit en mörkare ton. Vi minns den mörkhyade killen som Lucia, eller rektorer som blivit hotade pga antaganden i kommentatorsfälten. De hatfyllda har känt av vinden i seglen och har blivit allt självsäkrare i sina fördömanden av allt som inte passar dem.

Ord som anständighet, godhet,snällhet har blivit negativt laddade i det offentliga samtalet, en riktig sverigevän ratar anständighet och godhet om det betyder att hen måste visa solidaritet mot sämre lottade.

Det enda positiva är att folk blivit mer medvetna, mer politiserade. Det är inte bara dåligt att Sverige inte har en regering än. För första gången sen jag blev någorlunda medveten om saker och ting upplever jag politiker som står fast vid principer (även om jag inte gillar alla), och det kan inte vara en dålig sak. Att politiker står fast vid sina löften, även om det blir jobbigt.

Och förhoppningsvis kan de finna lite ryggrad och och ompröva dåliga beslut. Det finns alldeles för mycket av sådana de senaste åren.

Till sist: Julen ska ju vara en tid av barmhärtighet, godhet och kanske lite anständighet med. Det är bara att hoppas att även de mest hatfyllda kanske påminner sej det.

För vissa svenskar är det jävligt svårt.

De skulle visa att de var lika bra som sina finska grannar. Demonstrera vid gränsposteringar, kasta sten på bussar och klä ut sej i vita lakan, med en utländsk organisasition som förespråkat, och i viss mån försökt praktisera folkmord som förebild. Dock visade de sej att ingen av dem behagade masa sej upp ur sängen för att ta sej till samlingsplatsen. Det var ju uppförsbacke, gudbevars.

Det är som de här med att ha Nyheter Idag, eller Fria Tider som ideologiskt rättesnöre och nyhetskälla gör något alldeles särskilt med förmågan att organisera sej. Utöver att förfölja folk och skriva hatfyllda meddelanden på sociala medier har samtliga försök till fysisk organisering fallit platt till marken. Järva Pride kan ses som ett medialt genidrag, men som fysisk manifestation var det tämligen pinsamt (20 medlemmar/sympatisörer från Sveriges mest homofoba mainstreamrörelse försökte agera queer, det var plågsamtatt se). De har försökt organisera en massdemonstration mot Decemberöverenskommelsen, där inte ens 100 st behagade dyka upp (däremot fick de 1000-tals likes på facebook).

Som grädde på moset har de även försökt med ett fackföreningsprojekt, då det inte går så bra för dem att dels kandidera för ett parti/ha förtroendeuppdrag i en rörelse som ägnar avsevärd kraft att håna sossar, och samtidigt vara med i en fackförening som faktiskt skapade Socialdemokraterna. När de blir uteslutna från vad som bara kan kallas Sossarnas förening, gråter de ofta ut i media och pratar om yttrandefrihet och diktatur. I ljuset av det är det faktiskt ett kreativt projekt att försöka starta eget, rätten att bilda fackförening står inskriven i grundlagen, och nya fackföreningar kan bara gynna demokratin. Dock lades projektet ner efter nåt år pga utebliven medlemstillströmning. 

Det hela mynnar ut i en sak: den "invandringskritiska" rörelsen är i stort sett bara kapabel att sprida rasistpropaganda i medier ägda av andra. De klarar av att skapa en opinion där hat, trakasserier och rasism gror, oavsett om hatet gäller feminister, rasifierade eller HBTQ-folk. Vad de INTE klarar av är att bilda fysiska organisationer eller events för att kanalisera engagemang eller försöka åstadkomma en förändring. Det krävdes ett gammalt nazistparti, kosmetiskt ändrat, där det fanns en hård kärna av erfarna organisatörer och propagandister för att fånga upp rasiströsterna i Sverige. Dvs att andra sköter jobbet åt dem.

Det mest tragiska med SDs framgångar är att bakom dem står inte en rörelse, utan människor som endast klarar av att uttrycka sitt hat och sin inskränkta människosyn bakom tangentbordet. Som politiska och agerande människor är de i övrigt tämligen värdelösa. 

Att få renovera sin lägenhet.

Eftersom man blir sambo snart,  och lägenheten inte har rustats nåt på 16 år tänkte man utnyttja sin rätt som hyresgäst. Eftersom man bor extremt billigt i miljonprogrammet med fet tjänstemannalön från landstinget var det bara att kallt räkna med svidande hyreshöjning och att leva i kappsäck i 3 månader.
Tills hyresvärden hörde av sej och dundrade om illa skrivet kontrakt, för stor begäran och annat som inte var till lags. Särskilt en ful träpanel som förra hyresgästen satt upp i köket var extra besvärlig. Om den satt kvar- ingen omtapetsering, och man tog ner den själv var det inte bra heller (Extra spackelutgifter för hyresvärden).

Slutklämmen blev att den åkte ner iallafall, och att man lovade stå för spackelutgifter själv. Sagt och gjort.
Så sitter jag i ett ÄNNU fulare kök och väntar på nya renoveringsavtalet och dricker mitt surt förvärvade kaffe. Fan ska vara hyresgäst.

Stora chipsätardagen

Idag får man kurera sin förkylning (hur f-n kan man bli förlkyld i sommarvärmen?) och bygga på manstuttarna med att glo på ett kungabröllop. Kan man hoppas på ett vagnhaveri så man får extra mycket tv för sina licenspengar? man vill ju ha extra mycket prins för sin krona. Och givetvis ska Hertigen av Wemland tillbringa bröllopsresan i sitt landskap. Rottneros torde vara pampigt nog.