Ideologin hos landets vårdarbetsgivare tycks vara att tillsätta mer och mer chefer, att utveckla styrdokument och omorganisera för att få verksamheten att gå smidigare. Det man inte verkar kunna tänka sej är att satsa på "boots on the ground", att satsa på händer på golvet till förmån för administrativ personal.
Arbetsgivarnas smala lycka är att sjuksköterskekollektivet är verkligt splittrat, man har helt olika syn på hur förändringar ska genomdrivas, och långsiktiga åtgärder för att få det bättre på sina arbetsplatser. Vårdförbundet (VF) sitter här med svarte petter i en raffinerad form av dubbelbestraffning; man gör för lite, man är för mjäkig i sina krav. Och när man väl gör något så gör man inte rätt heller.
Kruxet är nog att fackföreningar är i grund och botten en socialistisk konstruktion, och det vet alla sjuksköterskor innerst inne, även de genuint borgerliga. Så trots att VF faktiskt försöker att driva medlemskollektivets villkor till förbättringar, så får de ta emot enormt med missnöje bland sjuksköterskor. I särskilda fall leder tom till att förbundet splittras, då vissa specialistgrupper vill stå på egna ben och sköta sej själva.
Så enigheten finns inte där, och det försvagar naturligtvis de sjuksköterskor/barnmorskor etc som trots allt skulle kunna elda på med sin vrede och bítterhet och trots allt kunna pressa vårdarbetsgivarna. Det man har gemensamt är att man mer eller mindre avskyr sin arbetsgivarorganisation för vad de gör med ens jobb, och hatar de villkor man arbetar under. Men inte ens det verkar hjälpa särskilt mycket. Kanske är det så att sjuksköterskekollektivet naglar fast sej själva i dåliga arbetsvillkor?
(* Själv har jag aldrig varit medlem i VF, så det här är ett tyckande från en som står på utsidan och ser på)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar