Sjuksköterskorna och bitterheten. (Strejker del 2)

Om man lyssnar runt på diskussionerna i sociala medier och insändarsidorna hörs bitterheten ganska tydligt bland landets sjuksköterskor över hur vården har blivit. Aldrig har så många lämnat den offentliga sjukvården för att pröva lyckan på privata företag eller bemanningsföretag, heller aldrig har så många lämnat yrket helt för att göra något annat. Man vill helt enkelt inte jobba kvar i nåt som mer och mer börjar likna en köttkvarn.
Ideologin hos landets vårdarbetsgivare tycks vara att tillsätta mer och mer chefer, att utveckla styrdokument och omorganisera för att få verksamheten att gå smidigare. Det man inte verkar kunna tänka sej är att satsa på "boots on the ground", att satsa på händer på golvet till förmån för administrativ personal.

Arbetsgivarnas smala lycka är att sjuksköterskekollektivet är verkligt splittrat, man har helt olika syn på hur förändringar ska genomdrivas, och långsiktiga åtgärder för att få det bättre på sina arbetsplatser. Vårdförbundet (VF) sitter här med svarte petter i en raffinerad form av dubbelbestraffning; man gör för lite, man är för mjäkig i sina krav. Och när man väl gör något så gör man inte rätt heller.
Kruxet är nog att fackföreningar är i grund och botten en socialistisk konstruktion, och det vet alla sjuksköterskor innerst inne, även de genuint borgerliga. Så trots att VF faktiskt försöker att driva medlemskollektivets villkor till förbättringar, så får de ta emot enormt med missnöje bland sjuksköterskor. I särskilda fall leder tom till att förbundet splittras, då vissa specialistgrupper vill stå på egna ben och sköta sej själva.

Så enigheten finns inte där, och det försvagar naturligtvis de sjuksköterskor/barnmorskor etc som trots allt skulle kunna elda på med sin vrede och bítterhet och trots allt kunna pressa vårdarbetsgivarna. Det man har gemensamt är att man mer eller mindre avskyr sin arbetsgivarorganisation för vad de gör med ens jobb, och hatar de villkor man arbetar under. Men inte ens det verkar hjälpa särskilt mycket. Kanske är det så att sjuksköterskekollektivet naglar fast sej själva i dåliga arbetsvillkor?


(* Själv har jag aldrig varit medlem i VF, så det här är ett tyckande från en som står på utsidan och ser på)

Strejker och vården del 1.

I de sociala media-grupper jag frekventerar regelbundet för sjuksköterskor diskuteras då och då strejker för oss som jobbar i vården. Åsikterna varierar, men många pendlar mellan att Vårdförbundet (VF ) är ett fack som inte kan strejka, antingen för att man inte får, eller att man inte kan, alltså att man inte vet hur. Andra tycker att vi som sjuksköterskor borde ha gått gått ut i strejk igår.

Vissa drömmer om sympatistrejker, osjälviskt utförda av de fack som får och kan strejka. Dock verkar man inte ha tänkt på att detta verkar åt båda hållen, att sjuksköterskor då behöver strejka för andra yrkesgrupper.

I en av få böcker som tar upp sjuksköterskors strejker hävdas att just VF tvärtemot mångas uppfattning faktiskt gått ut ganska hårt i sina varsel, så hårt att medlingsinstutet gått in och skjutit upp stridsåtgärder eller mildrat dem. Vidare att förbundet har rest krav som mer luttrade fack av prestigeskäl aldrig skulle våga sej på. Sjuksköterskorna har varit djärva i sina krav.
Så vitt jag vet har sjuksköterskor strejkat 1977, 1986, 1995 och 2008, 1980 var man en del av TCOs storkonflikt mot SAF.
Så det finns tradition även band sjuksköterskor att använda arbetsmarknadens medel för att kämpa om lönerna.