Veckobetraktelser

I veckan har jag lärt mej att våra tabletter som ges till patienterna i APO-dospåsar för att höja säkerheten, numer förpackas i Örebro. Örebro! Men det är inte värst. Svågern berättade att det företag som är med i upphandlingen av APO-dos nu, har vunnit Skåne. De har sin verksamhet i Uppsala. Klart sjukvården är tokig. Man ska inte förvåna sej alls längre, att vi har vårdkris kan inte förvåna någon när såna här upphandlingar görs. Frågan är om det är politiker, tjänstemän eller väljare som är knäppast.
Hittade för övrigt en geocache till idag, efter att ha gått bet på en som jag o svågern sökt länge o väl efter. Det kändes i allafall skönt. Glad påsk på er.

#bästabeatrice

Jonas Hassen Khemiri skriver idag ett öppet brev till justiteministern om sina erfarenheter som svensk utan typiskt grisskärt utseende (som tex mej). Det är rörande, upprörande och uppenbarligen delar jag dessa känslor med tusentals andra svenskar idag. I skrivande stund har 46.000 svenskar på något sett delat med sej av denna artikel i sociala medier, och på twitter så forsar inläggen in på taggen #bästabeatrice .
Uppenbarligen finns en brytpunkt för många svenskar. År 2005 fem manifesterade den sej i Påskupproret för flyktingamnesti, det var i kölvattnet av Gellert Tamas avslöjande om apatiska flyktingbarn. Visst finns det många svenskar som verkar ta till sej Sverigedemokraternas problembeskrivning. Men det finns också de svenskar som tid efter annan kommer på att de har fått nog av vulgär- eller statligt sanktionerad rasism och höjer sin röst. Det är det såna som jag lever på.

Gräv 13

Har missat lite mediasnackisen om catfighten mellan Janne Josefsson och Maria Sveland i Göteborg i helgen. Och jag har ingen solklar ond eller god sida, uppgifterna om vad som hänt skiftar betydligt beroende på vilken sidas skildringar man läser, de som hejar på Janne J eller Maria S. Jag är mer intresserad av vad som sägs i eftertanke och analytisk anda. Till exempel har några av de klokaste mediekvinnorna jag vet: Ann-Charlott Altstadt och Nina Lekander dissekerat Maria Svelands bok (jag har inte läst den, men det ska bli, liksom Lisa Bjurwalds bok om Skrivbordskrigarna) och kommit med kritik som jag tycker är väl värd att beakta (då har jag som sagt inte läst boken än).
Sen har vi å andra sidan de som kommenterar utan det minsta eftertanke alls, men det får stå som varnande exempel och behöver knappast kommenteras alls.
En liten notring bara, i Ahlstadts rceension nämner hon Eva Lundbergs forskning, och om de hundratals barn som intervjuats om rituellt våld, medan en artikel i Bang hävdar att just detta bara var fantasifoster och halmgubberetorik. Jag undrar var sanningen ligger här.

Angånde Västerort och de papperslösa

I går kom en nyhet som berör väldigt mycket.  Och idag kommer uppföljande reportage om de lurade städarna. Jag blir så ledsen över att höra detta. I början av 2000-talet var jag aktiv med Ruben i Skärholmens Lokala Samorganisation och fick där en förstahandserfarenhet av hur han agerade i demokratiska föreningar. Man ska inte missta sej: det har funnit kritik i SAC i 10 års tid över hur han har farit fram, hur föreningsdemokrati förvanskas och hur den federalistiska hållningen i Sveriges Arbetares Centralorganisation (där varje lokalorganisation är självbestämmande i sina egna angelägenheter) har blivit ett skydd för att kunna bedra och mygla. Dock har kritiken kommit från fel håll, man har så att säga skjutit budbärarna. Så man har nog vetat om att det inte gått rätt till i Västerorts LS, men av olika skäl inte kommit sej för att ingripa. Det är lätt att bli fartblind, och att benhårt tro på den rätta läran, och tro på de som förkunnar den. Även jag blev tjusad av Rubens syndikalism och trodde på den. Och jag ville inte riktigt lyssna på de kritiker som såg det jag inte såg. Tills det blev för uppenbart.
Dock är fusket med de papperslösas arbetstillstånd nog något som ramlat ner från himlen för ansvariga i SAC. Och jag är rätt så säker på att uteslutningen kom som en reaktion på att nyheten skulle offentliggöras, och inte som hävdas att det gjordes ändå. Det här kommer skada syndikalismen inom överskådlig framtid, även vi som verkar utanför SAC och inte har någon del i sörjan.
För det finns andra krafter som insett hur mycket snett den stora syndikalistiska centralorganisationen hamnat. Och som inte gör avkall på syndikalismen. Jag är med där, i Huddinge Lokala Samorgansiation. I ett nätverk av andra syndikalister som har varit kritiska till SAC. Och det finns goda krafter kvar i SAC med, som försöker tillämpa demokrati och frihetlig socialism. Det gör mej förtvivlad över hur vi kommer att få lida för detta som skett. Och de kamrater som trott på Ruben och offrat mycket i kampen för ett bättre samhälle.