Jag livetwittrade i natt från jobbet och lovade att skriva en drapa angående CPAP-verksamheten. Nu verkar det som om jag ska få tid till det, så nu kör vi: Jag har jobbat på Lungkliniken i 13 år nu, en stor del av vår verksamhet är att behandla människor med Obstruktivt SömnApneSyndrom (snarksjuka, OSAS). Den vanligaste typen av patient är en överviktig yrkeschaufför över 50 år som riskerar att somna vid ratten. Men det finns alla typer av människor som har sömnapne, de flesta är friska, en del är så sjuka att de måste ha hjälp att få på sej utrustningen. Det regleras i lagen och kallas egenvård med assistans. De som är så sjuka, brukar oftast hamna på sjukhusens sömnapnemottagningar, alltså i offentliga sjukvården.
För att behandla sömnapne behöver man en CPAP som lite slarvigt uttryckt funger ar som en dammsugarmotor fastän tvärtom, den trycker ut luft istället för att suga in. De tillverkas av diverse medicinsktekniska företag och är ganska dyra. För att sälja in sej hos offentliga sjukvården och hos Hjälpmedelsverksamheten (som distribuerar dessa apparater till patienter som behöver dem) så får vi ibland åka på mässsor, demonstrationskvällar och dyligt (med vin och mat etc) för att se de nya modellerna. De största firmorna har också nischat sej med utbildningar i sjukdomslära och cpap-behandling. Landstinget svarar för att patienterna får behandling med apparater, för människor med sömnapne så betyder det att de får hyra en apparat (100 kr/månad) och får en mask gratis. Det finns flera privata mottagningar i Stockholm som behandlar sömnapne, de har hög omsättning av patienter och gör snabba utprovningar. De har också förhållandevis friska patienter. Mitt sjukhus har ca 12-1300 patienter, som servas av 2 ½ sjuksköterska samt ½ läkare. Deras mottagning består av ett sjuksköterskerum, där de de 2½ sjuksköterskorna och deras patienter vistas, ihop med datorer, telefoner och skåp med reservdelar mm. Sen finns en läkarexpedition som man kan använda om det blir riktigt trångt (och om läkaren inte är där). Det blir således ganska trångt emellanåt, och patienterna får vänta ganska ofta. Sen är också väntelistan för återbesök/nybesök tämligen lång, vi klarar oftast inte vårdgarantin.
En av de största mottagningarna (som är mycket skickliga, och har korta vårdköer), förlorade för något år sedan upphandlingen på verksamheten till ett företag som tidigare specialiserat sej på gynekologiska sjukdomar. De räknade kallt med att kunna köpa över utrustning och rekrytera kunnig personal från det företag som förlorade. De i sin tur överklagade upphandlingen (de kunde göra det för att de tillhör en av de stora vårdbolagskoncernerna i sverige) och vann.
En av nackdelarna med så många olika vårdgivare är att de stora sjukhusen inte har någon aning om vad för behandling patienterna har när de läggs in akut (de flesta glömmer sin apparat hemma). Det finns inget kort, motsvarande som diabetiker eller epileptiker har, och många gånger kommer inte patient eller anhörig ihåg vad deras mottagning heter (så man kan inte ringa och fråga efter inställningar och dyligt).
Sen är det det här med maskerna. Den första får man gratis i Stockholms Landsting. Går den sönder, eller när delar slits ut (vilket de gör), får patienterna betala ur egen ficka. En mask kan kosta mellan 400-3000 kr, och vissa patienter dyker upp år efter år med nerslitna, ganska äckliga masker pga de ej har råd med nya delar eller ny mask. Det finns sjuksköterskor på alla mottagningar som är ömsinta och smyger med patienter begagnade delar eller begagnade masker, men det är inget man pratar högt om, eftersom betalning egentligen ska gälla alla. Givetvis är det bizniz för företagen detta med. Vissa landsting har gratis utdelning av delar och masker, men jag vet inte vilka just nu.
Över till Hjälpmedelsverksamheten. I södra Stockholm hör hjälpmedelsverksamheten till landstingets hjälpmedelscentral. Det tillåter oss att ha ett buffertförråd så vi kan lämna ut utrustning direkt till patienterna. Vi kan också ställa in apparaterna direkt, och ge skötselinstruktioner samt byta ut apparater om de ej fungerar (inte alltid populärt hos hjälpmedelskonsulenterna). I norra Stockholm har ett företag vunnit upphandlingen, det är samma koncern som vann den kritiserade upphandlingen om sjukhusmaten på mitt sjukhus. Där går det till så att efter att ha gjort en utprovning av mask och apparat skickas patienten hem utan behandling, och får sedan hämta ut utrustningen hos företagets hjälpmedelscentral. Sedan får hen komma åter med mask, maskin etc på återbesök för inställning av apparat och skötselinstruktioner. Detta kan knappast vara att utnyttja systemets resurser på bästa sätt. Om det blir billigare? Ja, kanske.
Nu säger jag inte att all offentlig sjukvård är den bästa man kan få för pengar. I flera fall gör de privata mottagningarna ett bättre jobb än vad vi gör. men vi gör mer än så, på vår lott faller skyldigheten att ta emot de fall som är för svåra för den privata vården, de patienter det inte går att tjäna pengar på (de allra sjukaste patienterna får gratis behandling av landstinget, alltså i stort sett obegränsad utlämning av hjälpmedel), och de som behåöver återbesök ofta, eller läggas in på sjukhus. Aleris, Capio och deras gelikar gör ju vinst på sin verksamhet, borde inte kravet på dem vara också att de ska ge vård åt patienterna som inte genererar pengar, alltså att driva verksamhet som inte genererar vinst, just därför att det behövs? Det borde ju trots allt vara vi som ställer villkoren.
